20111103-210819.jpg
Man kan tro att hörseln skulle försämras med åren, men för mig är det tvärtom. Jag tror att jag har utvecklat nåt slags ljudallergi.

Flera gånger om dagen har jag lust att fräsa åt folk att SLUTA SKRIKA. På bussen, i fikarummet, på tåg, på gatan, i affärer, på kaféer och restauranger, på möten, i trappuppgångar… Överallt stöter man på människor som pratar med onödigt hög volym och till synes utan anledning.

Två personer vid samma kafébord kan inte ha några problem med att höra varandra i normal samtalston. Personen i andra änden av telefonsamtalet har ju mobilen så nära örat att det inte kan behövas en ljudnivå som hörs genom en hel tågvagn. Om personalen måste sopa kafégolvet en halvtimme innan stängning måste de väl inte också draaaaaaa stolarnas metallben längs med stengolvet och dessutom slå kvasten i samma metallben. Eller?

20111103-210750.jpgHur som helst. Igår hittade jag det perfekta stället alldeles intill Brandenburger Tor. Tysta rummet. Ett enkelt relativt ljudisolerat rum med några stolar och ett par kuddar och en stor sten på golvet. En vävd och belyst tavla att vila ögonen på. Diskret färgade draperier runt väggarna. Inget mer. Bara så.

Det var helt underbart att gå in där. Bort från turistträngseln med hästskjutsar, gapande försäljare, utklädda björnar och en skrikande demonstration som handlade om nånting i Iran. De första minuterna var det så tyst att det faktiskt nästan lät av tystnaden.