Vårdagjämning…
Finns det egentligen någon dag med ett vackrare namn?
Det iranska nyåret firas också idag. Jag minns med saknad några år när jag också levde nära den persiska kulturen och fick chansen att fira två nyårsaftnar per år.
Det persiska var lite roligare – fest i många dagar – frön som slog ut på köksbordet – Haft Sin, bordet som dukades med sju saker på S. Den enda jag minns är Sib, äpple som stod för glädjen.
Det skulle också vara nåt slags mynt, en krydda, en spegel (renhet) och en skål med en levande fisk. Nånting skulle hända med den där fisken när nyåret inleddes, vad har jag glömt och eftersom vi aldrig hade nån fisk så hände det ju heller ingenting…
Så skulle man läsa en dikt ur Hafez diktsamling. Alla slog upp en slumpmässig sida, läste sin dikt och skulle utifrån texten få nåt slags ledstjärna för nästa år.
Och så hoppade vi över eldar – eller gjorde jag det med några andra människor? Kul var det i vilket fall som helst.
Nu längtar jag efter sånt här. Nytt år eller inte. Och jag borde sova istället för att blogga…