Signe Brockman

Lämnade Sandviken och det eviga regnandet mitt i svarta natten mot lördag. På Arlanda frös jag i min jeansjacka. Några timmar senare landade jag i Dubrovnik. Jag fattade inte vad klockan var då, men det visade sig att det är samma tid här som hemma.

Det är ungefär det som är samma som hemma. Här är det 25 grader varmt i skuggan, det luktar hav och landskapet har så många dimensioner att jag blir yr i huvudet emellanåt.

Eftersom jag varit förutseende nog att beställa transfer från flygplatsen till hotellet gick det smidigt att ta sig till Berkeley hotell och jag är riktigt nöjd med mitt rum. Fint badrum med dusch, extra stor säng med jättelikt täcke, pentry med kylskåp, spis, vattenkokare och lite husgeråd. En fin balkong med utsikt över hamnen, berg och Konzums röda skylt. Tittar jag över balkongräcket så ligger husets pool precis under. Och här finns en tv som inte fungerar, vilket passar mig utmärkt 🙂

Tog en promenad i hamnen och käkade mat. Sen vidare till Konzum och provianterade lite kaffe, mjölk, ost och bröd och slutligen en halvtimme vid och i poolen för att svalka av mig.

Det var ungefär allt jag orkade eftersom jag inte sovit en minut sedan jag vaknade i fredags morse. Så efter 34 timmars vakentid somnade jag som en stock runt fem på eftermiddagen och sov skönt till åtta på morgonen.

En av de saker som stör mig mest är när folk pratar högt. Jag avskyr det verkligen och det verkar bli värre och värre med åren. På möten, kaféer, restauranger eller var helst det finns människor känns det som om vissa högljudda element inkräktar på mitt livsutrymme, för att jag blir tvingad att lyssna på dem.

Mer och mer ofta väljer jag att ha hörpropparna i öronen och lyssna på böcker och radio för att försöka stänga ute omgivningen.

Nyss upptäckte jag en intressant sak. Här – i Dubrovnik – pratar folk också högt och skriker emellanåt. Men jag stör mig inte ett dugg.

Är det alltså så att det egentligen inte är ljudnivån som irriterar mig normalt sett, utan det folk faktiskt säger? Här förstår jag ju inte vad de pratar om och därför behöver jag heller inte bry mig.

Det där ska jag fundera vidare på …

Men när jag ändå är inne på störningsmoment och inkräktande ska jag passa på att tycka till om en annan sak.

Visst är det tragiskt och fult att det får finnas reklam tamme f-n överallt? Jag sitter på torget i historiska Gamla stan i historiska Dubrovnik och tittar på en historiskt gammal byggnad som är så himla vacker. Men på väggen sitter en skrynklig ful plastvepa med reklam för Dubrovnik-kortet. Ni ser eländet på bilden här ovanför. Nog är det ett helgerån?

Men hur kan det vara så svårt att packa?! Jag kan inte leva mig in i vad man har på sig när det är 10 grader varmare än här. Det är så länge sen det var sommar! Men nu orkar jag inte fundera på det utan stänger resväskan och väntar på att tiden ska gå ungefär tre timmar framåt. Då skjutsar sonen mig till Gävle där jag tar tåget till Arlanda och vidare till Dubrovnik.

Utanför fönstret vräker regnet ner och det är kolsvart. Ungefär som i november. När jag bokade den här resan var det nyårsafton och lika deprimerande väder. Så nu känns det verkligen som om jag väntat färdigt och vill komma härifrån!

Det blir en lång natt, för inte kommer jag att sova innan planet lyfter kl 07. Men kanske somnar jag innan vi landar i 10-tiden. Jag ser fram emot att hitta gubben som ska stå där och vänta på mig – så där som på film – med en skylt som det står BROCKMAN på 🙂 Han ska köra mig till hotellet som ligger vid Gruz-hamnen.

Väskan är packad med onödigt många pocketböcker och jag ser faktiskt fram emot de där två regniga dagarna söndag och måndag. Då ska jag vila så mycket jag orkar, hänga på hotellrummet, äta frukost i flera timmar, glo på utsikten från balkongen, läsa, skriva, fundera … Möjligen ta bussen till Gamla Stan och strosa under paraplyet. Eller inte.

Men sen kommer solen och då ska jag vila på ett annat sätt. På nån båtutflykt, vid poolen, i solen, på stranden, i hamnen. Umgås med mig själv och bara i nödfall prata med folk. Så känns det nu men det kanske ändrar sig efter några dagar i tystnad.