Jag var nybliven mamma och sov bredvid min sex månader gamla son när jag väcktes av telefonen. Det var min pappa som ringde och det enda han sa var ”Sätt på TV:n nu – vi hörs igen senare.”
Min första tanke var att vi måste fly. Började se mig omkring och tänka på hur jag skulle få med mig mitt barn och vart vi skulle ta vägen. Pappas tonfall och röst fick mig att tro att om det inte var krig så var det en ännu värre katastrof…
Orden och bilderna som mötte mig från TV-rutan glömmer jag aldrig. Vi blev uppe resten av natten och var tidigt ute och hämtade morgontidningen. Det är den allra värsta natt och morgon jag upplevt hittills i livet. Rädsla, oro, ilska, sorg – känslor som fanns kvar väldigt länge.
Ikväll hade vi en minnesafton på Folkets Hus. Vi var ganska många som samlades för att minnas, samtala och lyssna på musik. Det kändes skönt att få umgås med vänner en sån här kväll.
