Men hur kan det vara så svårt att packa?! Jag kan inte leva mig in i vad man har på sig när det är 10 grader varmare än här. Det är så länge sen det var sommar! Men nu orkar jag inte fundera på det utan stänger resväskan och väntar på att tiden ska gå ungefär tre timmar framåt. Då skjutsar sonen mig till Gävle där jag tar tåget till Arlanda och vidare till Dubrovnik.
Utanför fönstret vräker regnet ner och det är kolsvart. Ungefär som i november. När jag bokade den här resan var det nyårsafton och lika deprimerande väder. Så nu känns det verkligen som om jag väntat färdigt och vill komma härifrån!
Det blir en lång natt, för inte kommer jag att sova innan planet lyfter kl 07. Men kanske somnar jag innan vi landar i 10-tiden. Jag ser fram emot att hitta gubben som ska stå där och vänta på mig – så där som på film – med en skylt som det står BROCKMAN på 🙂 Han ska köra mig till hotellet som ligger vid Gruz-hamnen.
Väskan är packad med onödigt många pocketböcker och jag ser faktiskt fram emot de där två regniga dagarna söndag och måndag. Då ska jag vila så mycket jag orkar, hänga på hotellrummet, äta frukost i flera timmar, glo på utsikten från balkongen, läsa, skriva, fundera … Möjligen ta bussen till Gamla Stan och strosa under paraplyet. Eller inte.
Men sen kommer solen och då ska jag vila på ett annat sätt. På nån båtutflykt, vid poolen, i solen, på stranden, i hamnen. Umgås med mig själv och bara i nödfall prata med folk. Så känns det nu men det kanske ändrar sig efter några dagar i tystnad.
