Det går bortom all smärta att läsa artiklarna om Bobby. Kvällspressen svämmar över av ord, meningar och bilder som är helt outhärdliga. Jag läste i början, nu förmår jag inte mer.
Tre dödade barn på en månad. Det går helt enkelt inte att ta till sig.
Barnmisshandel och övergrepp är nu det största ämnet i allt från kafferum till löpsedlar. Arga röster höjs, insamlingar startas, nya lagar planeras. Bra och nödvändigt.
Samtidigt minns jag vad jag reagerade på för ganska precis ett år sedan. Då var det annat ljud i skällan.
Det var t.ex. då Elise Claeson i SvD hyllade sin gode vän för att han gav sin son stryk. Och följde upp det både i ett debattprogram på TV och i en intervju i Aftonbladet där hon ifrågasatte att aga är förbjudet i Sverige.
I januari efterlyste Barnombudsmannen Operation barnfrid efter signaler om att fysisk bestraffning av barn i Sverige blir allt vanligare.
När Aftonbladet frågade sina läsare ”Har du någon gång slagit ditt barn?” svarade nästan 40 % ja. Fyra av tio. När Lunarstorm frågade 3.800 18-åringar uppgav tre av tio att de blivit slagna hemma.
Statistiskt sett måste vi alla ha vänner och bekanta som slår sina barn… Det är inga marsmänniskor vi pratar om, utan våra grannar, arbetskamrater och släktingar.
Måste ett barn dö på det grymmaste tänkbara sätt för att vi ska ta det här på allvar och verkligen SE?