Ikväll såg jag Om Barn från i söndags. Nikita, 5 år, tänkte högt om sorg och saknad efter sin morfar och katten Kasper. Sen tog hon med sig mikrofonen och frågade några andra barn vad som händer när en människa dör.
Alla svarade ungefär samma sak; Man kommer till himlen, sitter på ett moln, blir en ängel.
Varför lär vi barn sånt? Tar man till den förklaringen som en enkel utväg när barnet frågar? Eller tror vuxna verkligen att det är så? Att den som är död sitter på ett moln i himlen eller flyger omkring som en ängel…
Ett annat intressant inslag var om en förskola som bestämt sig för att säga JA. De lät barnen välja sina aktiviteter själva. Vill du vara ute eller inne? Vill du vara med på samlingen? Vad vill du göra nu? Och när barnen själva föreslog saker så var default-svaret JA.
Och det härliga var att det fungerade. Barnens dagar var ändå strukturerade genom att de alltid åt frukost, lunch och mellanmål samma tider. Istället för att alla barn skulle göra samma saker så delade personalen upp sig på olika aktiviteter.
Ett inslag visade hur barnen fått vara med och påverka sin nya förskola. De var med redan från att ritningarna gjordes. De byggde med klossar och dockor upp olika rum. De valde tapeter och färger. De använde digitalkameror och fotograferade på sin gamla förskola saker de tyckte om eller som var viktiga för var och en.
Det är så härligt att se när vuxna inser att barn också KAN och VET!
Klipper från UR:s hemsida
Vuxna ser lätt ett barn som någon som är på väg mot det färdiga vuxenlivet, någon som man inte behöver ta på allvar.- En femtioårig advokat däremot, han är färdig, säger Elisabeth Arnér med djup ironi i rösten. Sedan kan han skälla och bete sig illa mot barn, men en fullständig människa, det är han.
– Men vi är fullständigt fullvärdiga den dag vi föds, resten handlar om samspel med andra och om erfarenhet. Vi har ett ansvar för att ge barnen ett bra liv och då måste vi lyssna på barnens röster. De är också människor som vill ha ett bra liv här tillsammans med oss.