Datorn är död. Stendöd.
Jag gav upp återupplivningsförsöken och gick och la mig. Försökte förtränga det faktum att jag – som vanligt – inte säkerhetskopierat som jag borde, men det lyckades inte.
När jag blundade såg jag hela utforskaren… Uppradade mappar med innehåll som jag inser att jag inte kan leva utan. Protokoll jag skrivit som inte finns utskrivna, deltagarlistor i mängder, foton, kalkyler, sammanställningar…
Livsviktiga dokument i en död Dell. Fy hundan.
Så nu är jag vaken. Klarvaken. Och irriterad på i stort sett allting. För att grubbla på nåt annat tänker jag på mötet jag var på ikväll. Snacka om förspilld tid!
För flera månader sedan bestämde vi att alla programrådsordföringar skulle träffas kl 17 den här dagen. Det skulle kunna bli runt 20 personer det. Det kom tre. Om jag fattade rätt hade också tre meddelat förhinder. Då återstår 14.
Det stör mig som fan att de stjäl av min tid! Jag skulle förstås inte säga nåt om det hände EN gång, t.o.m. två gånger skulle jag överse med. Men när somliga tar sig den här rätten gång på gång på gång. Då blir jag ilsken. Nu är jag ilsken.
Men de kan skylla sig själva. Jag hade en otroligt intressant kväll på gymnasieskolan! Där var det öppet hus och både lärare och elever hade lagt ner mycket jobb på att ordna utställningar, baka, värma glögg och bjuda på ett varmt välkomnande av besökarna.
Jag lärde mig en hel massa saker ikväll – allt från elevers synpunkter på orättvisor mellan program, till hur man använder en meditationspall. Många intressanta möten och massor av både information och inspiration att ta med sig. Jag kände mig riktigt stolt och imponerad av Sandvikens gymnasieskola när jag gick hem. Tack för det!
På bilden övar en elev sig på att ta sänkan. Aj.