Snön yr utanför och varenda människa går framåtlutad med huvudet före in i vinden. Huvor, halsdukar, mössor, vantar. De pulsar fram.
Men jag är inomhus och ägnar mig åt att spela Alfapet. Det är en sak jag bara gör när jag verkligen är ledig. Ingenting annat som kräver min uppmärksamhet, ingen tid att passa, inget som behöver uträttas, nästan inte ens nånting att tänka på. DÅ – kan jag ge mig tid att spela Alfapet. Eller Sims, eller satsa några kronor på nätpoker.
Ikväll såg vi filmen The Friedmans. En dokumentärfilm som från början var tänkt att handla om en barnkalasclown från New York. När regissören fick klart för sig att clownens pappa och bror blivit dömda i en av USA:s största pedofilskandaler, blev det en film om familjen Friedman istället.
Filmen varvar nutid med autentiska scener från rättegången och en mängd privata filmsnuttar från familjens arkiv. Det känns som att de varit besatta av att filma sig själva, sina gräl vid matbordet, utflykter, lekar och vardagliga samtal. Bara det var märkligt i sig.
När filmen är slut är det upp till var och en att spekulera om sanningen. Jag tror att de var skyldiga, sonen tror tvärtom. Det ledde oss till en intressant diskussion om pedofili och fördomar. En sevärd film som väcker en hel del funderingar över både det ena och det andra.
På Videohallen fick jag en ”present från Sven Wollter”. En pytteliten chokladbit och en lapp som försökte se ut som om den var handskriven i blyerts. Sven tackar mig för att jag ”tillhör dom som tycker att det är värt att pröjsa vad det kostar för att få se eller äga en rulle”. Han är min vän skriver han och han trycker mig till sitt hjärta också.
Jahaja. Chokladbiten var okej och jag hade förstås gjort rätt för den, som tagit mig ända till videobutiken i snöstormen.
Det hade gått fortare, och varit varmare, att stanna hemma och ladda ner en film.