”Sandviken har fått expertstyre i stället för demokrati. Tre av fyra politiker tycker att de i dag bara godkänner tjänstemännens förslag.” Det kan man läsa i en maktutredning som Sveriges kommuner och landsting gjort.
Allra värst är det tydligen i Sandvikens kommun. Där anser 73% av de 128 svarande politikerna att deras roll begränsats till att godkänna tjänstemännens förslag.
I Arbetarbladet den 20 januari säger Riitta-Liisa Björk, moderat: ”Jag känner igen kritiken och det här är mycket allvarligt för demokratin. Det är farligt när de förtroendevalda själva börjar känna sig maktlösa”.
Riitta-Liisa ser också att skillnaderna mellan rollerna blivit utsuddade i en ”tajt liten grupp med höga politiker och tjänstemän”. Personer som hon tror sig veta träffas under vänskapliga former över en fika eller i en bastu och där fattar informella beslut.
Det här är förstås inte alls bra, och man måste fråga sig hur det har blivit så här. Naturligtvis är människors upplevelse verklighet, känner man sig maktlös mot tjänstemännen så är man förstås maktlös. Bara själva känslan gör förmodligen att man inte förmår att hävda sina egna åsikter.
Jag känner inte igen mig i den här beskrivningen. Jag upplever tvärtom att de chefer jag kommer i kontakt med är lyhörda för våra åsikter och att de på ett bra sätt tar emot förslag och ifrågasättanden från politiskt håll. Däremot tycker jag att det alltför sällan förekommer egna förslag, ifrågasättanden av tjänstemannaförslag eller visionärt tänkande från förtroendevalda. Det tycks vara enklare att anta rollen att förvalta hellre än att förändra och driva egna frågor.
Om det nu är så här, som utredningen och Riitta-Liisa beskriver – vems fel är det? Vad beror det på att förtroendevalda inte använder sina förtroendeuppdrag till att faktiskt påverka och ifrågasätta? Och om de gör det – hur kommer det sig då att de känner sig maktlösa?
Jag förstår inte hur det rent praktiskt kan gå till…
Det är väl politikernas uppgift att ta ställning till de förslag till beslut som finns – från förvaltning eller nämndledamöter- att ifrågasätta, föreslå förändringar eller tillägg, begära återremiss, rösta, votera och slutligen komma fram till demokratiska beslut?
Om förtroendevalda upplever sig bara sitta och godkänna tjänstemannaförslag – Jaha? Och varför lägger man då inte ett eget förslag eller röstar emot? Sen att man inte alltid får igenom sina förslag ja så fungerar ju demokrati.
Ytterligare ett citat från moderaten Björk: ”Ambitionen var att nämnderna i stället skulle stå för visionerna och kontakten med människorna. Men så har det inte blivit i praktiken.”
Och varför inte det då? Om man som förtroendevald inte tycker sig ha visioner och kontakt med medborgare kanske det är dags att ägna sig åt lite självkritik?
Undrar om man tillhör de ”höga” politikerna som vice ordförande i en nämnd? Jag har i alla fall aldrig någonsin badat bastu med någon tjänsteman 🙂