Jag har funderat mycket på det där med att folk känner sig maktlösa den här veckan.
Undrat varför inte jag känner samma sak. Jag är ju kvinna – ett faktum som automatiskt verkar innebära att man inte blir lyssnad till. Jag har dessutom varit UNG kvinna i politiken i många, många år – nåt som borde dubblat effekten.
Numera hör jag kanske till dem man skulle benämna ”höga” politiker på lokalplanet. För att jag är mer informerad än en ”vanlig” ledamot och också för att jag har chansen att påverka i ett tidigare skede eftersom jag sitter med i beredningar t.ex.
I torsdags när jag gick till vår s-grupp så hade jag en känsla som hör samman med det här. Det kändes så otroligt skönt att veta att vi nu har människor i s-gruppen som TÄNKER. Som reflekterar, läser handlingar, sätter sig in i frågorna och är aktiva i diskussionerna.
Jag insåg då hur otroligt arbetssamt det är att ha nämndledamöter som är oengagerade och tysta. Som kommer till mötena – i bästa fall – och har ögnat igenom handlingarna lite halvslött. Som inte känner nåt speciellt ansvar mer än att sitta och hålla med om vad andra föreslår. Då hamnar ju ansvaret för tänkandet – och därmed makten – på några andra, oftast på oss i presidiet, men självklart också på tjänstemännen. Vi tvingas att ha förslag till beslut eftersom ingen annan har det. Och när vi lägger fram dem så är det sällan någon som protesterar.
Nu orkar jag inte orda mer om det men det är så tydligt för mig att många själva orsakar de där maktlöshetskänslorna. Är man inte påläst och har man inte skapat sig egna åsikter som man framför så kommer man att bli överkörd.
Visst – man kan känna sig otillräcklig eftersom det alltid är någon annan som är mera insatt. Men samtidigt så tvingar man ju andra att vara mer pålästa om man inte själv tar ansvar. Det blir en ond cirkel.