Idag fick jag en utskällning utanför jobbet. Jag är inte anställd på en skola men jag har min arbetsplats där. Nu kom jag från lunchen, gick längs trottoaren och rökte och precis utanför skolan träffade jag en bekant som jag stod och pratade med.
Då kom en lärare på skolan gående och jag hörde honom svära på några meters avstånd. Sen fick jag minsann mina fiskar varma…
Det var för jävligt och bedrövligt och han blev så jävla förbannad… över att se en lärare stå och röka på skolgården. När de tjatar hela tiden på eleverna att de ska gå över på andra sidan gatan och röka.
Jag blev sannerligen överrumplad och tittade ner på mina fötter. – Men… står jag på skolgården? Jag trodde jag stod på trottoaren. – Nej, hela trottoaren utanför skolan tillhör skolgården, fick jag veta.
Skit samma var det med sakfrågan. Har de bestämt på skolan att man inte får röka på trottoaren så ska förstås inte jag göra det. Men eftersom jag inte tillhör personalen, och aldrig är med på personalmöten eller dyl – så får jag sällan veta såna saker.
Betydligt mer intressant är det med bemötandet. Som jag skrev igår var just dåligt bemötande det som både rektorer och elever ansåg vara det största hindret för elevinflytande i skolan.
Det skrämmer mig att tänka på att om lärare tycker det är okej att bemöta sina kollegor på det där sättet – hur bemöter man då sina elever? Vilket slags förebild är man? Vilken stämning skapar det på skolan?
Jag har full förståelse för att han blev irriterad. Men jag har ingen förståelse för att han ansåg sig ha rätt att skälla ut mig på gatan. Det hade funkat hur bra som helst att säga till i en lugn och sansad ton. Det hade troligen också fått en betydligt bättre effekt.
Nu är han besviken på mig och jag på honom. Hade han använt ett annat röstläge och färre svordomar, då hade jag bättre tagit till mig det han sa. Hade han lugnat sig och också lyssnat på vad jag försökte säga så hade han kanske förstått att jag faktiskt inte visste om att denna rökförbud-på-trottoaren-regel fanns på skolan. Då hade han kanhända heller inte behövt vara så förbannad.
Som någon sa igår – Det kanske är så enkelt som att vi börjar prata med OCH lyssna på varandra?