Ett slags premiär får man väl säga. Första gången jag gråtit på ett möte.
Vi skulle ha s-grupp ikväll inför nästa veckas nämndplanearbete. Vår ordförande fick hastigt åka utomlands i jobbet men det kändes ändå okej för mig att ta över ratten just eftersom jag visste att vi skulle ha den här s-gruppen innan.
Kl 18 skulle mötet börja, då var vi två på plats. Lite efter 18 ringde ytterligare en och var på väg. Två hade lämnat återbud. Men resterande sex? Inte ett pip hade de gett ifrån sig om förhinder…
Det slutade med att en till kom, efter att jag ringt och påmint. Men då hade den som var där i tid blivit så irriterad att han gick hem. Och det var ungefär då jag inte ens kunde prata för att gråten stockade sig i halsen på mig.
Till slut blev vi alltså tre av tio möjliga och en halvtimme hade gått åt till precis ingenting. Vi ska alltså skriva nämndplan för nästa år och det är oerhört intressant hur ointressant det kan te sig för förtroendevalda skolpolitiker.
Just nu känns det som att jag inte orkar längre.