I lördags gjorde jag bort mig rejält.
Barnkedjan – ett nätverk mellan Amnesty, Asylkommittèn, Kvinnojouren/Tjejjouren, Rädda barnen och Unga Örnar – hade ett arrangemang med temat hur barn och unga kan komma till tals vid kommunala beslut. Jag skulle delta i ett ”panelsamtal” tillsammans med andra politiker från olika partier. Jag hade sett fram emot det och dessutom fått lov att avstå från att åka på partiets valkonferens i Söderhamn .
Jag skulle infinna mig på Folkets Hus kl 15. Runt 13.30 tog jag en huvudvärkstablett och la mig på soffan en stund…
Föreställ er min panik när jag slår upp ögonen (efter vad jag tror är 5 minuter) och ser att klockan är 16.40! Det är kolsvart ute och jag förstår ingenting. Var är jag? Vilken dag är det? Varför sover jag? Och ingenting blir bättre när svaren på mina frågor sakta går upp för mig.
Fan. Fan. Fan. Fan. Min hjärna stannar och i det tillståndet får jag för mig att jag på nåt sätt skulle kunna ändra på situationen. Backa tiden. Göra om allting. Men hur skulle det gå till?
Börjar ringa febrilt på mobilen. Ingen svarar. Sätter på mig jacka och skor. Tar av mig jackan igen. Det måste ju vara slut redan. Fräser åt sonen att inte försöka prata med mig. Ringer igen. Sätter till slut på mig jackan och går till Folkets Hus. Jag vet helt enkelt inte vad annat jag kan göra. Trots att jag inser att det är ohjälpligt för sent. Och det är det också. Panelsamtalet rundas av precis när jag kommer in.
Jag skäms som en hund. Sånt här SKA jag helt enkelt inte göra! Men det känns ändå skönt att få be om ursäkt öga mot öga med arrangörerna och det känns faktiskt också skönt att få erkänna hur klantigt jag betett mig. Alla är förstås så snälla och världen har inte ens gått under.
Efteråt tänkte jag mycket på det jag fick mig till livs för ett par år sedan när jag var på Kroppsläsning med Johan Ekenberg. Det fanns en sak som han upprepade flera gånger och det lät ungefär så här: Det är klart du ska försöka göra ett bra jobb – men rent existensiellt är det bättre att du tränar på att misslyckas. Du behöver lära dig att misslyckas och upptäcka att du överlever det också.
Jag tog fasta på det där under söndagen och det fick mig att må lite bättre. Kanhända lärde jag mig nånting. Jag överlevde ju faktiskt.
Idag när de värsta skuldkänslorna lagt sig är jag mest irriterad. Jag ville ju verkligen vara med i det där samtalet!