Jag pratade med en Sandvikenbo ikväll. Han sa nåt som fick mig att tänka efter och nu måste jag skriva ner det för att inte glömma det till en annan gång.
När man är politiker får man oftast höra negativa, kritiska synpunkter på de beslut som fattas.
Det som det här samtalet påminde mig om är allt det som sägs som aldrig kommer varken i tidningen eller på annat sätt hörs offentligt. Det gäller ju att försöka höra och ta till sig det också. Att inte bara ta in och minnas den negativa kritiken.
Och när jag tänker efter… jag kan inte kan påminna mig något annat tillfälle när jag hört så många positiva kommentarer om ett politiskt beslut eller en politisk process som i den här frågan.
För jämviktens skull är det lite synd att inte båda sidor gör sig hörda. Det finns en hel del innevånare i Sandviken som tycker att Norrsätraskolan är det rätta valet. Många som säger att det är bra att vi vågar ta beslutet att stänga en skola för att istället kunna behålla så mycket personal som möjligt.
Det finns många som också uttrycker sig positivt om att vi lyssnat och tagit till oss av deras synpunkter. Men – det skriver man inte precis nån insändare om…
Det där struntar kanske ni i. Men för mig var det en viktig påminnelse just ikväll. Jag är ju inte bara politiker, jag är också människan Ann-Catrin.
Människan Ann-Catrin, som också är ledsen för att vi oroar och flyttar på elever. Som också tycker att skolan och skolmiljön är oerhört viktig, att barn måste få kosta och att barnen är något av det viktigaste och dyrbaraste som finns och att det vi inte har råd med nu kommer att kosta i framtiden.
Det är därför jag valt att vara med i ett politiskt parti och försöka göra det bästa jag kan. Istället för att (som jag råkar göra just nu) sitta hemma i soffan och klaga 🙂