Och apropå hjältar…
Det jag har med mig från FRA-demon i torsdags är att många, många unga människor är engagerade i frågan om signalspaning. Men också i frågor om integritet, upphovsrätt, fildelning och patent.
Hur kommer det här sig och hur ska vi kunna minska gapet mellan det som brukar kallas digitala infödingar och de som invandrat i den digitala världen?
Med bara några dagar till 52-årsdagen hör jag väl till invandrarna, eftersom jag ändå levt mer än hälften av mitt liv utan datorer och internet. Trots det är jag väl integrerad och kan idag inte föreställa mig ett urkopplat liv. Tanken skrämmer mig faktiskt ganska rejält!
Men hur är det då med dem som inte har levt en enda dag utan en internetuppkoppling i närheten? Kan vi försöka tänka oss in i hur de känner inför en sån här övervakningslag? Vad är det som kommer att övervakas egentligen och är det så farligt? Många säger ju att övervakningen inte drabbar någon som har (orkar ni höra det igen?) ”rent mjöl i påsen”.
Förutom alla sms, mobilsamtal och ”vanliga” telefonsamtal finns dagböcker, bloggar, foruminlägg, bankärenden, mail från och till vänner, kärlekar, lärare, arbetsgivare, förenings- eller partikamrater.
Det småpratas och diskuteras via msn, icq eller irc om skoj men också om allvar. Det lagras och skickas läxor, uppsatser, inlämningsuppgifter, foton, filmer, filer. Det spelas spel med tillhörande chattar, bokas resor och biljetter för jobb, semestrar och evenemang. Det söks efter kartbilder, adresser, telefonnummer, varor, tjänster, litteratur, nyheter och all slags annan information. Och ja, folk tittar på porr, läser bombrecept och beställer knark också.
Jag jämför med mitt eget liv som ung. Ni vet på den tiden när man fick gå till kiosken för att hitta någon att prata med. Något man gärna gjorde med tanke på att det fanns en tv-kanal att roa sig med.
Det hemligaste jag ägde på den tiden var min dagbok. Den låg gömd i bokhyllan, låst med ett inte särskilt tillförlitligt litet hänglås. Det värsta som kunde hända (och som hände) var att någon av mina föräldrar skulle hitta den och läsa innehållet.
Försöker föreställa mig att staten skulle ha spanat på alla samtal vi kompisar hade där utanför kiosken, skvallret på tonårsrummen eller i timslånga telefonsamtal, alla lappar vi kastade till varandra i klassrummet, våra dagböcker, breven vi skrev till brevvänner, de fullkladdade collegieblocken, dikterna. Allt vi tjoade och skrek när vi spelade Knogpoker eller Monopol eller lekte Ryska Posten och Anden i glaset… Vilka tidningar och böcker vi läste, vilka låtar vi spelade in från Kvällstoppen, vart vi reste på semester, när och hur vi färdades från en plats till en annan, var vi befann oss vid vissa klockslag, vilka ord vi använde och till vem…
De som är unga idag vet att detta är vad de har att förvänta sig. För allt det där vi gjorde gör man i en eller annan form på nätet idag.
Jag är full av beundran och förståelse för att de blir förbannade på hyckleri och allehanda skitprat!
Sanningen är att FRA, med hjälp av en dator med en beräkningskapacitet på 182 teraflops (!), 650 anställda (som ska bli 900) och 900 miljoner i budget, ska lyssna på vår kommunikation.
De kan inte ens skydda sina egna uppgifter. Hur ska någon kunna tro att de kan skydda våra?
Marita Ulvskog skriver om FRA-beslutet:
Emma tipsar om 
Som tur är finns det folk som live-bloggar från FRA-debatten. Tack snälla för det!