Signe Brockman

Man kan antagligen göra vettigare saker en sån här kall novembernatt. Men det gör inte jag.

Vad gör jag då? Jo, jag surfar på moderaternas hemsida och slås av en märklig sak. Det är bara gubbar på bilderna! Jag klickar och klickar och klickar på alla länkar jag ser för att försöka övertyga mig själv om att jag inbillar mig.

Och se där! Under rubriken Familjen sitter ett par på golvet i färd med att öppna en färgburk. Vem tror ni det är som tar i med hårdhandskarna på locket? Och vem tror ni det är som under tiden ler gulligt och lägger sin hand på hans lår? Ja, facit finns på www.moderaterna.se.

Till slut hittar jag också en kvinnohand som illustrerar miljöfrågor. Tar mig friheten att låna bilden som tack för att jag länkar till deras hemsida.

Under länken Jämställdhet läser jag:

En del i arbetet med att uppnå ett jämlikare samhälle är att öppna upp för utveckling i offentlig verksamhet, såsom sjukvården och skolan, eftersom de ofta är kvinnodominerade arbetsplatser. 

Det kanske är läge att öppna upp för lite jämställd utveckling på hemsidan också?

Öppnade min Bloglines och såg att Carina Hässelbäck Skagerlind tänkt nästan exakt samma tanke idag 🙂 Häftigt!

En vilsen grabb med sin gitarr
En b-poet, en stadens narr
Ja sån är jag
Jag kanske inte räcker till
Men hjärtat mitt vet vad det vill
Slag för slag

Ikväll var jag på Kungen och lyssnade på Frank Morton.
Texten är från låten Jag såg en film om en gammal man.

Nog räcker du till Frank. Du når fram. Och det blev värme över att ta med sig hem, den här iskalla novemberkvällen. Tack.

Har ni varit nyfikna idag? Igår lovade jag ju att berätta om den andra människan som förgyllt min tillvaro den senaste tiden.

Men ni får ge er till tåls lite. Först vill jag beskriva min underliga relation till musik. Jag älskar musik och jag hatar musik. Så länge jag kan minnas har musik stört mig och jag kan inte räkna de gånger jag stängt av radioapparater i min närhet.

Musik tränger sig på mig och jag har inget försvar mot det. Det går rakt in i mig och sannerligen – det är inte mycket i musik och textväg jag vill ha i mig!

Det är som om jag lyssnar alldeles för mycket. Jag lär mig varenda sångtext utantill och då menar jag varenda en. Jag kan drabbas av ett suicidalt anfall om klockradion råkar väcka mig med Ont det gör ont men det går det gör ont en stund på natten… Runt. Det går runt i skallen på mig. Runt och runt. Och det gör ont.

En gång i tiden gav jag upp gympan för att ledaren fått för sig att det passade bra att göra benlyft till Ska vi plocka körsbär i min trädgård. Jag orkar helt enkelt inte med dålig musik!

Nåväl. Så nu vet ni det. Till saken.

Jag skrev om Ingela Wall att hon fullkomligt blåste hatten av mig med sina dikter. Det gjorde inte den här killen. Snarare skulle jag beskriva det som att han fällde mig i knävecken. Med sin musik.

I efterhand skäms jag lite över min nonchalanta inställning till att en vän till min son spelade in en cd-skiva. Jaha. Jasså. Intresseklubben antecknar liksom.

En dag var det nånting som höjde sig över mängden av musik i rummet intill. Hummm… Det låter bra… Fan va bra det är. Till slut gick det inte att låta bli att lyssna.

– Vem är det som sjunger?
– Det är ju Frank.
– Va? Din Frank?

Och sedan dess har Frank Mortons, numera två, cd-skivor gått fram och tillbaka i bilen och på mp3-spelaren i stort sett dagligen. Jag har lyssnat och sjungit med, spelat om och verkligen lyssnat.

Njutit och fascinerats, smålett åt grymma ordvändningar och imponerats. Hans musik har nu klättrat förbi både Beatles och Ulf Lundell på min spelningslista.

Inte nog med det. På www.frankmorton.se kan du ladda ner båda cd-skivorna och skriva ut de snygga omslagen. LAGLIGT. Inget knussel.

Frank Morton äger. Kom ihåg var ni hörde det först 🙂