Signe Brockman

Igår släpptes valberedningens förslag till presidiekandidater och båda lokaltidningarna skrev om det idag. Naturligtvis utifrån att valberedningens förslag innehåller tio män och en kvinna på ordförandeposter. [Länkar nedan]

På fm idag ringde Arbetarbladet och undrade varför jag inte ställer upp som ordförande i någon nämnd (utan valt att ställa upp som vice ordförande).

Den frågan har jag fått ett antal gånger de senaste månaderna och funderat både hit och dit. Svaren har inte varit likadana varje dag, eller natt… Men jag ska försöka sammanfatta en del av hur jag tänker. Både för den som eventuellt läser här – och för mig själv.

Egentligen utgår allt från frågan; Vad är anledningen till att jag valt att engagera mig politiskt? Hur väljer jag var, och på vilket sätt jag vill vara det?

Det viktigaste för mig är att få finnas på en plats i partiet där jag har god möjlighet att påverka och driva frågor som ligger mig varmt om hjärtat. Där jag har insyn och tillgång till tidig och bra information, där jag kan göra min röst hörd, bli lyssnad till och mötas av respekt. En plats där jag får vara med och fatta beslut, och får ha partikamrater omkring mig som har lust och kraft att bedriva socialdemokratisk politik!

Jag har varit politiskt aktiv i 32 år nu och under dessa år haft uppdrag i områdesstyrelse, kommundelsnämnd, socialnämnd, kommunstyrelse, fullmäktige, hovrätten, tingsrätten mm.

Efter senaste valet fick jag förtroendet att ingå i ett komplementärt ledarskap där Klas och jag delat på ordf/vice ordf-posterna i Kunskapsnämnden – den nämnd jag allra helst ville ha en plats i. Det var inte viktigt då och är inte viktigt nu – vilken plats jag har. Att få jobba med just skolpolitik – det väger tungt och är för mig ett verkligt topp-uppdrag.

Men jag vill ägna mig åt annat också. På årsmötet i mars blev jag invald i Arbetarekommunens styrelse, nåt jag verkligen ville och tänker satsa på. Jag är kassör i min sosseförening, nämndeman i Tingsrätten, ordförande i två programråd på gymnasiet och vice i ett. Jag sitter med i distriktets förtroenderåd och dess Barn- o ungdomspolitiska utskott och jag sitter i kommunfullmäktige. Är sekreterare både i fullmäktigegruppen och dess styrelse. Dessutom är jag ordförande i min bostadsrättsförening, ensamstående mamma och har ett heltidsjobb.

Att jag nu hellre fortsätter som vice ordf istället för att byta titel med Klas beror inte på att jag är, eller känner mig som, nån förtryckt kvinna i ett gäng av manschauvinistiska myskoxar! Det är helt och hållet mitt eget val.

I Sandviken skrivs och pratas det en hel del om att vi har en ”grabbig” kultur. Ärligt talat vet jag inte riktigt vad det står för. När jag hör ordet grabbig så tänker jag på snusdosor, spott i nävarna, Gällivarehäng och Norrlands Guld. Vänder jag lite på det kan jag också associera till fotboll, kortbyxor, tjejbaciller, Dennisfrisyrer och Tjuv o Polis-lekar.

Varken det ena eller det andra känner jag igen från mitt parti. För att försöka förstå vad som menas slog jag upp det i NE och där står att läsa:

grabbig
* präglad av föraktfull inställning till kvinnor {manschauvinistisk}
BET.NYANS: ofta spec. med tendens att se kvinnan som sexobjekt 

Aha. Är det vad grabbig står för? Jaa, då fattar jag om möjligt ännu mindre.

Det hårda klimatet som ofta nämns i samband med kommunpolitiken (i Sandviken) förstår jag bättre. Men – vi pratar väldigt sällan om att det också är ett hårt klimat för politiken överhuvudtaget i samhället. Också från media och allmänhet.

Ytterligare något som jag funderat mycket på de senaste dagarna är hur politiska uppdrag benämns. Av partimedlemmar, allmänhet och inte minst av media. Uttryck som ”topp-poster”, ”första-namn”, ”tunga poster”, ”viktiga uppdrag” och ”gubbvälde” används flitigt. Vems värderingar är det?

Är det mindre viktigt att vara vice ordförande eller nämndledamot? På vilket sätt är det tyngre att vara fast arvoderad ordförande, än att vara en ledamot som sköter mesta delen av sitt uppdrag på fritiden? Har de mer papper att bära på eller är det ansvaret som är tungt på deras axlar? Eller är det för att deras ord skulle väga tyngre än andras?

På fullmäktigelistan hamnade jag på plats nummer fyra. Det är högt och jag funderade på vad det innebär. Vad innebär det? Man kan väl inte påverka eller ha mer makt för att man står högt upp på listan. Inte så länge man finns på valbar plats.

Men jag kom på det sen. Att stå på plats fyra kommer troligen att innebära att jag får sitta långt fram i KF-salen nästa år. Därmed kommer jag att hamna väldigt nära nätverksuttaget!
DET mina vänner är, bokstavligt talat, en ledande position!

Nåväl. Jag tar inte på mig ett förtroendeuppdrag för att tillfredsställa andras syn på vad som är ”höga och viktiga poster”, eller för att jämna ut könsfördelningen i uppdragen. Jag utgår från vad jag vill med mitt politiska engagemang och vad som fungerar och känns rätt för mig, i mitt liv.

Arbetarbladet – Män, män, män
GD – Sandviken blir gubbvälde efter valet?