Fullt hus!

Postat den 26 januari, 2006 av Signe Brockman

Om bara några timmar börjar Arbetarekommunens medlemsmöte. På dagordningen har vi landstingsfrågor – närsjukvård och vi ska också välja vilka som ska bli våra s-ledamöter i landstingsfullmäktige nästa mandatperiod.

Jag sitter och tänker att det antagligen är bäst att gå tidigt om man ska få en sittplats… Det kommer naturligtvis att bli en knökfull möteslokal ikväll! Man kanske borde ha förbeställt 🙂

Alla sossar som har åsikter om hur landstinget sköts kommer att infinna sig ikväll och använda sin möjlighet att påverka. Det ska bli kul att träffa alla och jag ser fram emot livliga diskussioner och omröstningar!

Publicerat i Lokalpolitik | Kommentarer inaktiverade för Fullt hus!

Maktlösa politiker?

Postat den 26 januari, 2006 av Signe Brockman

”Sandviken har fått expertstyre i stället för demokrati. Tre av fyra politiker tycker att de i dag bara godkänner tjänstemännens förslag.” Det kan man läsa i en maktutredning som Sveriges kommuner och landsting gjort.

Allra värst är det tydligen i Sandvikens kommun. Där anser 73% av de 128 svarande politikerna att deras roll begränsats till att godkänna tjänstemännens förslag.

I Arbetarbladet den 20 januari säger Riitta-Liisa Björk, moderat: ”Jag känner igen kritiken och det här är mycket allvarligt för demokratin. Det är farligt när de förtroendevalda själva börjar känna sig maktlösa”.

Riitta-Liisa ser också att skillnaderna mellan rollerna blivit utsuddade i en ”tajt liten grupp med höga politiker och tjänstemän”. Personer som hon tror sig veta träffas under vänskapliga former över en fika eller i en bastu och där fattar informella beslut.

Det här är förstås inte alls bra, och man måste fråga sig hur det har blivit så här. Naturligtvis är människors upplevelse verklighet, känner man sig maktlös mot tjänstemännen så är man förstås maktlös. Bara själva känslan gör förmodligen att man inte förmår att hävda sina egna åsikter.

Jag känner inte igen mig i den här beskrivningen. Jag upplever tvärtom att de chefer jag kommer i kontakt med är lyhörda för våra åsikter och att de på ett bra sätt tar emot förslag och ifrågasättanden från politiskt håll. Däremot tycker jag att det alltför sällan förekommer egna förslag, ifrågasättanden av tjänstemannaförslag eller visionärt tänkande från förtroendevalda. Det tycks vara enklare att anta rollen att förvalta hellre än att förändra och driva egna frågor.

Om det nu är så här, som utredningen och Riitta-Liisa beskriver – vems fel är det? Vad beror det på att förtroendevalda inte använder sina förtroendeuppdrag till att faktiskt påverka och ifrågasätta? Och om de gör det – hur kommer det sig då att de känner sig maktlösa?

Jag förstår inte hur det rent praktiskt kan gå till…

Det är väl politikernas uppgift att ta ställning till de förslag till beslut som finns – från förvaltning eller nämndledamöter- att ifrågasätta, föreslå förändringar eller tillägg, begära återremiss, rösta, votera och slutligen komma fram till demokratiska beslut?

Om förtroendevalda upplever sig bara sitta och godkänna tjänstemannaförslag – Jaha? Och varför lägger man då inte ett eget förslag eller röstar emot? Sen att man inte alltid får igenom sina förslag – ja så fungerar ju demokrati.

Ytterligare ett citat från moderaten Björk: ”Ambitionen var att nämnderna i stället skulle stå för visionerna och kontakten med människorna. Men så har det inte blivit i praktiken.”

Och varför inte det då? Om man som förtroendevald inte tycker sig ha visioner och kontakt med medborgare kanske det är dags att ägna sig åt lite självkritik?

Undrar om man tillhör de ”höga” politikerna som vice ordförande i en nämnd? Jag har i alla fall aldrig någonsin badat bastu med någon tjänsteman 🙂

Publicerat i Lokalpolitik | Kommentarer inaktiverade för Maktlösa politiker?

Det är skillnad på olika

Postat den 19 januari, 2006 av Signe Brockman

En nattuggla som jag får lätt ovanan att läsa morgontidningarna mitt i natten. Något som rätt ofta visar sig vara en dum idé, det är svårare att somna med många tankar i huvudet. Så nu gör jag ett försök att lämna kvar tankarna här i bloggen istället…

Våra två lokaltidningar belyser två olika problem:

Lärare lät sig bjudas på gratis resa, liftkort och skidhyra av Kungsbergets skidanläggning i helgen. Nu reagerar Lärarförbundet: – Vi har lagstiftning mot mutor i Sverige….

Alla har inte råd med skidor
Nu är det dags igen. Lappen från skolan kom förra veckan med barnen. Det står att vi ska kolla barnens skidutrustning, för nu ska de ut och åka skidor med skolan. Om barnen inte har någon skidutrustning då? Om föräldrarna inte har råd att köpa utrustning för tusentals kronor enbart för att det ska åkas skidor på skolan?….

Publicerat i Skola | Kommentarer inaktiverade för Det är skillnad på olika

Vem är jag i valet?

Postat den 19 januari, 2006 av Signe Brockman

Har just läst programmet för helgen 28-29 jan när vi som gått utbildningen 900-ledare ska ha vårt sista internat på Runöskolan.

Lördag morgon inleds av Ulrica Messing och söndag morgon blir vi väckta av S-B Ljunggren.

Ljunggren ska prata under rubriken ”Vem är jag i valet?” och få oss att tänka till kring det där med personval och partiet. ”Hur syns jag i valet och hur får jag fram partiets linje? Kan jag och partiet krocka och vad händer då?”

Jag och partiet har krockat förr och kommer säkert att göra det igen. Det har utvecklats nån slags inbyggda krockkuddar (ckk… stavas det så?) – och jag är inte speciellt orolig över just den frågan.

Men det blir kul att få höra och se S-B-L med ljud och bild istället för i bloggform för en gångs skull. Undrar förresten vilka av de andra 900-ledarna som bloggar… Vi kanske kan ha en bloggträff på lunchen?

Bilden lånad från Runö fhsk

Publicerat i Politik | Kommentarer inaktiverade för Vem är jag i valet?

Ögonblick nu och då

Postat den 18 januari, 2006 av Signe Brockman

Det är så kallt att jag nästan blev hysterisk idag. Stod i blåsiga Gävle och försökte stoppa pengar i en fullknökad parkeringsautomat och det slutade med att jag kastade mig in i bilen igen och åkte därifrån. Det gick helt enkelt inte att vara utomhus idag!

I Gävle var jag för att tjänstgöra i Tingsrätten. Vi hade en vårdnadstvist som var beräknad pågå hela dagen men lyckligt nog så löste det sig så att vi var klara redan till lunch. Det är förstås allra bäst om föräldrarna kan komma fram till en förlikning på egen hand och rättens ordförande hanterade det på ett mycket känsligt och skickligt sätt. Gav dem all tid de behövde och det kändes skönt att se att det gick att komma fram till något båda kunde leva med. Det måste självklart vara till barnens bästa att inte behöva stå mitt i en rungande konflikt där den ena föräldern ”vinner” och den andre ”förlorar”.

En del av kvällen ägnade jag åt att hjälpa sonen fundera över en krönika han ska skriva till skolan. Uppgiften löd ungefär ”skriv något insiktsfullt om begreppet ögonblick”. Hummm…. Inte det enklaste.

Vi hamnade i att grunna lite över historiska ögonblick. Såna där ögonblick när folk vet och minns exakt vad de gjorde. Mina föräldrar minns när Kennedy blev skjuten och när Ingemar Johansson vann (vad det nu var) i boxning. Jag har fastetsat i hjärnan vad jag gjorde när jag fick veta att Palme var skjuten. Det ögonblicket kommer jag att minnas tydligt i hela mitt liv. Däremot har jag inte så starka minnen av några andra sådana ögonblick tidigare i livet.

Sonen som är 17 år minns allra bäst 11 september. Det var faktiskt han som berättade för mig om vad som hänt med WTC. Han hade suttit uppkopplad på IRC och hört rykten om det en bra stund innan det nådde ut till våra tv-skärmar.

Jag minns när jag hämtade sonen hos dagmamman den dag Estoniakatastrofen inträffade. Han bubblade av frågor och kunde berätta precis allting som jag knappt hört mer än några ord om eftersom jag varit på jobbet. Dagmamman hade låtit den lilla skrutten sitta i gillestugan och titta på nyheterna hela eftermiddagen och självklart var han både rädd och nyfiken på den stora händelsen.

Sedan dess har vi sett flera ögonblick av glädje men mest kanske sorg. 17-åringen har hunnit uppleva Estonia, WTC, mordet på Anna Lindh och Tsunamin. Och han har gjort det på ett mycket tydligare sätt tack vare den teknik som finns idag. Alla dessa ögonblick kommer både närmare och fortare nu för tiden.

Jag tror att hans krönika kommer att handla om ungefär det. Skillnaden i dessa ögonblick som de upplevdes av morfar och mormor och hur han själv kan uppleva dem idag – och kanske i framtiden.

Spännande och intressant.

Publicerat i Personligt | Kommentarer inaktiverade för Ögonblick nu och då

Möte på möte på möte

Postat den 17 januari, 2006 av Signe Brockman

Dagen började och slutade med möten och däremellan var det ett möte till. Det börjar kännas som vanligt igen efter helgerna. Och faktiskt – det är rätt skönt med vardag också.

Vi hade ordförandeberedning idag och nu börjar ärendelistan se ut som tidigare. Lång alltså. Kvalitetsredovisningen för 2005 har jag inte hunnit lusläsa men det räknar jag med att hinna i helgen. Det är trist att behöva läsa att: ”Underlag till kommunens kvalitetsredovisning saknas från flera gymnasieprogram.”

Ett par lärare på gymnasiet har lämnat ett förslag på en ny profil på Samhällsvetenskapliga programmet – SP Östasien. Jättespännande tycker jag och hoppas att det kan gå att genomföra.

Däremot är jag lite tveksam till ett förslag om att inrätta ett Teknikcentrum på Bessemergymnasiet. Det känns lite märkligt att det kommer nu – ett par månader efter att vi tagit beslut om inriktningen för vår gymnasieskola i framtiden. En massa folk i olika konstellationer har jobbat, planerat, funderat och föreslagit hur det ska vara och se ut. Och ingenstans har detta förslag kommit upp tidigare. Vi får väl se hur diskusssionen går vidare…

På kvällen hade vi den andra valstudieupptakten och fick också del två av studiematerialet. Lennart Gard och Tobbe Rönnkvist gav oss uppdaterad information från Landstingsstyrelsen och det var förstås intressant.

Publicerat i Allmänt | Kommentarer inaktiverade för Möte på möte på möte

Tolv dagar kvar!

Postat den 15 januari, 2006 av Signe Brockman

Nu är det bara tolv dagar kvar tills de kliver in i huset! Lördag den 28 jan är första programmet – samtidigt som jag förväntas äta middag på Runöskolan med kamraterna i 900-ledare…

Hur ska jag lösa det tro? Det är ju så jävla politiskt inkorrekt att titta på Big Brother 🙂 Det är bara att hoppas att det finns tv på rummen så att jag slipper störa någon när jag smiter ifrån maten.

Om jag räknar rätt blir detta den sjätte säsongen och jag har sett alla med lika stort intresse. Det är nåt speciellt första kvällen – nyfiken på vilka personligheter som kommer att visa sig, på hur huset ser ut i år, om det är nya regler och – inte minst intressant – vilka kommer att finnas på forumet den här våren?

Halva nöjet med BB tycker jag är just att ”hänga på” forumet. Att ha andra BB-nördar att prata med, diskutera med, hålla med eller irritera sig på. Folk som postar bilder och berättar vad som hänt när man själv varit på jobbet, hetsiga diskussioner som uppstår när nåt speciellt hänt i huset. Det är så himla roligt och spännande. Hur ofta hittar man annars människor att diskutera och filosofera med i timmar om mänskligt beteende?

De senaste åren har jag köpt livesändning via datorn 24 tim/dygn. Ljudet är alltid på när jag är hemma i närheten av datorn, ofta har jag bilden i ena hörnet av skärmen samtidigt som jag sysslar med nåt annat. Och så ofta jag orkar och hinner försöker jag också att läsa och skriva på forumet.

Själva tv-avsnitten som går varje kväll tycker jag inte är speciellt intressanta att titta på. När det sänds live på tv på torsdagarna brukar jag titta men annars tittar jag hellre via datorn. Det är en helt annan sak att se live än att se det som väljs ut att visas – 24 timmar ihopklippta till knappt en timme.

För mig som hela livet varit överdrivet nyfiken på mänskligt beteende är dokumentärsåpor som en öppen dörr till godisbutiken. Förr i tiden kunde jag ägna timmar åt att sitta på kaféer eller på en parkbänk för att tjyvlyssna på och studera folk. Analysera deras relationer, spekulera i deras personligheter, fantisera om deras liv. Nu får jag det serverat till mitt skrivbord eller min tv och jag behöver inte ens smyga med mitt intresse.

Det är lite småskönt att höra att också andra ser det positiva med reality-tv!

Anna Edin, fil dr i medie- och kommunikationsvetenskap på Högskolan i Gävle har skrivit boken Verklig underhållning: dokusåpor, publik, kritik.

Dokusåporna kräver – i motsats till vad många tror – en aktiv och kanske till och med kritisk publik. Även den offentliga kritiken ingår i dag som en komponent i reality-formatet, där reaktionerna följer ett givet mönster: medierna rapporterar om programmen som verkliga och viktiga händelser, med fokus på negativa effekter som bekräftas av utomstående tongivande personer som psykologer och professorer.– I den receptionsstudie med kvinnliga reality-tittare i olika åldrar som jag genomförde tidigare i år, gick det att urskilja olika anledningar till att reality är en så fängslande och fascinerande tv-genre, berättar Anna Edin. Bland annat erbjuder programmen ett perfekt råmaterial för livliga diskussioner kring vad som är normalt, genomsnittligt, extremt, udda, vad som är manligt, kvinnligt, konservativt och tidstypiskt, där programdeltagarna inbjuder både till negativ och positiv identifikation.

Bloggaren Sigge Eklund är en annan som uppskattar dokusåpor. I artikeln i SvD säger han bl.a.

Dagens ungdomar har sett mer dokusåpa än skriven drama i sina liv, så när de går på bio är de mer allergiska än tidigare generationer för dialog som inte känns autentisk. Jag var och såg Harrys döttrar på bio och alla under 30 i salongen bara skrattade åt scener som var tänkta som allvarliga. Vi tror inte på replikerna. Vi har sett äkta scener. Vi vet hur de ser ut. Ändå får filmen bra betyg av äldre recensenter. För mig är det tydligt varför. De har växt upp med skriven drama, så de reagerar inte på att dialogen är orealistisk.

Jag känner igen mig i det där.

Publicerat i Personligt | Kommentarer inaktiverade för Tolv dagar kvar!

Olycksdag – eller inte?

Postat den 13 januari, 2006 av Signe Brockman

Det här med fredag den trettonde sysselsätter mig just nu. Det tar jag som ett gott tecken. Har man inget vettigare att fundera över så är det nog helg.

Läste just att det här är en speciell dag på flera sätt. Ja, alltså förutom att Lars Ohly fyller år.

Utanför mitt fönster här vid datorn sticker fullmånen mig i ögonen. Och att det är fullmåne och fredagen den trettonde samtidigt är tydligen väldigt sällsynt. Från år 1900 till 2099 händer det bara 17 gånger.

Jag har redan, utan att veta om det, varit med om fem av dessa speciella dagar. 1970, 1984, 1987 och 2000. Nästa gång blir 2014 och sedan får vi vänta ända tills 2049. Det är inte troligt att jag får uppleva flera gånger, för sedan dröjer det till 2063… Ruggigt.

Förr i tiden – före kristendomen – var fredagen kärlekens och glädjens dag. Med kristendomen förvandlades fredagen till en svart dag eftersom de tror att Jesus dog en fredag. Att talet 13 är ett olyckstal kopplar vissa ihop med att det var 13 runt bordet vid ”den sista måltiden”, eller att Judas var den 13:e gästen. Men det finns äldre och andra förklaringar också.

13 är också det sjunde fibonaccitalet.
Vad nu det har med nånting att göra?

Publicerat i Allmänt | Kommentarer inaktiverade för Olycksdag – eller inte?

Fredag den trettonde

Postat den 13 januari, 2006 av Signe Brockman

Det var kanske lika bra att jag inte hade insett att det var fredag den trettonde idag. Faktum är att jag inte ens hade insett att det var fredag förrän någon sa Trevlig helg till mig. Va? Är det inte onsdag?

Troligen hade det att göra med den där ischias-tisdagen som jag tillbringade hemma. Den gjorde att veckan blev lite konstig för mig. Men allt har gått bra idag, hittills (peppar peppar…). Inga olyckor i min närhet och jag halkade inte ens omkull trots alla isiga gator i stan.

Apropå otur så har Lars Ohly födelsedag idag. Han fyller 49 år han, så jämt och bra. Grattis får jag väl önska.

Förresten är det tjugondag Knut också idag. Tjugondag? Tjugondedag? Hur stavas det egentligen – och vad är det för nåt?

Det finns tydligen två helgonförklarade Knut, vad de gjorde för att förtjäna helgontiteln har jag ingen aning om, och inte bryr jag mig heller. Julen ska ändå sopas ut idag och det bryr jag mig inte heller om.

Varför det nödvändigtvis måste ske just idag kan man ju undra. Jag tror det är så enkelt som att Knut rimmar på ut. Hur skulle man annars fått ihop rimmet ”Tjugondag Knut kör julen ut”?

Publicerat i Allmänt | Kommentarer inaktiverade för Fredag den trettonde

Politikersåpan

Postat den 13 januari, 2006 av Signe Brockman

Nu har de sex deltagarna i SVT:s politiska dokusåpa Toppkandidaterna offentliggjorts. På bild ser de inte helt ointressanta ut och deras hjärtefrågor känns helt okej för min del.

Av någon anledning uttalar de sig mest emot saker. De är emot våldsbrottslighet, sexism, rasism, kapitalism, ungdomsarbetslöshet, ungdomars utanförskap, heteronormativitet… Ett par saker kan man läsa ut att de är för – hållbar utveckling och queerfeminism.

Tre tjejer, tre killar. Två betecknar sig som vänster, ingen vill vara konservativ och bara en kan tänka sig att jobba som politiker i framtiden.

Jobba som politiker? Ja, så uttrycks det i DN. I min värld är politiker ett förtroendeuppdrag.

Nåväl – det ska bli intressant att följa det här programmet tycker jag. Utan att veta ett enda dugg har jag redan en favorit – Teysir 18 år. Vi får väl se hur länge den åsikten står sig…

Publicerat i Allmänt | Kommentarer inaktiverade för Politikersåpan